Funktionsvariationer och kroniska sjukdomar – en jämställdhetsfråga

Tjingeling! 

Nu var det visst ett tag sedan vi snackades här! Hoppas ni alla har haft det bra sedan sist?! 

I samband med att en kollega har kämpat mycket på sistone har det fått mig att fundera på det här med jämställdhet på arbetsplatsen. Självklart ska kvinnor och män ha lika lön för lika arbete. Men en social grupp i samhället som jag upplever inte uppmärksammas tillräckligt är de med olika funktionsvariationer och kroniska sjukdomar. Många av dem både vill och kan arbeta som “alla andra”, men hindras att göra det, av olika skäl. 

Kanske saknas det hiss och kontoret ligger på andra våningen – då spelar det ju ingen roll hur duktig personen som använder rullstol är på att göra arbetsuppgifterna om hen inte kan ta sig till arbetsplatsen. Eller om en person med autism inte får tillåtelse att göra saker på samma sätt varje gång för att de runtomkring inte gillar rutiner, då försämras hens möjligheter att utföra arbetet som hen annars sköter utmärkt. 

Hur ofta sker det här överallt undrar jag?! Så sorgligt när människor inte får en chans att blomma ut och så förbannad dumt med alla förmodar. Vem är egentligen “normal”?? Ingen!

Min kollega som jag nämnde i början kämpade i många år med magproblem. Vi kollegor runtomkring och vår chef stöttade henom, men eftersom vi inte visste bättre antog vi att hens magproblem berodde på stress, typ magsår. Men månaderna gick och hen var fortfarande ofta sjukskriven på grund av magen och ställde in en del viktiga möten i sista sekunden. Vilket slet på vårt tålamod när vi andra fick mer arbete för täcka upp hens frånvaro. 

Trots att vi trivdes gott ihop började det även slita på våra relationer i arbetsgruppen. Några tyckte att hen överdrev och smet undan jobbet, andra hade stor förståelse för situationen och uppmanade hen att träffa läkare – vilket hen till slut gjorde.

Med hjälp av tester med human calprotectin kom läkarna fram till att hen hade Crohns sjukdom. OJ. Det var såklart inte kul få den diagnosen, men hen verkade också lättad över att få veta vad det var och därmed vilka behandlingar det finns. För oss andra i arbetsgruppen gjorde det stor skillnad, nu kunde vi planera tillsammans med hen utifrån hens förutsättningar. Han alltid varit grymt duktig på sitt jobb, nu fick han bättre förutsättningar att genomföra det. Win-win för alla inblandade!

Ta hand om er!